Havet, havet, havet. Älskade havet. Jag och Daniel träffades just på Adriatiska havet, men vi har inte åkt båt där sedan dess. Det var dags. Tillsammans med Daniels systers familj och vänner till dem drog vi ut med två motorbåtar en het junidag.
Värmen kändes inte när man susade fram över vattnet, temperaturen blev perfekt behaglig men när man såg bergen på håll var deras konturer disiga av hettan.
Båten var bildskön och bröt vattenytan mjukt men stadigt.
Vår första anhalt var Blue lagoon eller Krknjaši på kroatiska, en plats som med åren blivit väldigt populär att besöka. Vi åkte dit tidigt, innan de stora massorna av folk anlände, och det var en perfekt förmiddag. Våra hyrda motorbåtar låg ankrade ihop och badleken var igång. Vi simmade, en av familjen hade en SUP som vi frikostigt fick låna, jag provade dyka ner mot botten med simfötter och bäst av allt var att få snurra i vattnet en miljon gånger tills hela världen virvlade runt mig.
Ibland tog jag en kort paus från havslekarna. Delvis för att jag har känslig hud som gärna blir svedd om jag vistas i solen alltför länge, men delvis för att det finns något djupt förknippat med semester när man hör tjoande badare runt om sig och skvalp från vattnet medan man själv förlorar sig i en bok. Denna gång Kära faster av Valérie Perrin som jag lånat av Hj, som numer har titeln svägerska till mig.
Daniel var gruvligt taggad på att piña colada-mannen skulle komma förbi med sin båt. Han brukar tydligen cirkulera i viken och göra drinkar om man är sugen.
Vi var sugna, det var vi, drack varsin piña colada allihopa. Jag sörplade i mig min kvickt, en av de godaste jag druckit faktiskt. För många år sedan, år 2017 för att vara noggrann, var jag på Kuba och där var piña colada husdrinken på samma sätt som Gin and Tonic är det hemmavid. På Kuba finns en stor inhemsk produktion av rom och det var en av produkterna som sällan var slut i mataffärerna, annars gapade många hyllor tomma när vi var där. Ett kapitel för sig, men handelspolitiken, socialismen och USA:s blockad är några nycklar till varför varor ofta var slut. Det gjorde att när man beställde drinkar på en bar så fick man ofta drinkmixern i ett glas och rom-flaskan vid sidan av, så fick man lov att hålla på så mycket rom man ville, eftersom det var en av få produkter som fanns i överflöd. Drinkmixern bestod oftast av importerade varor, så den snålade man mer med. Det var så jag lärde mig att man kan göra en Piña Colada nästan hur stark som helst så länge den innehåller kokosmjölk som med sin förrädiska krämighet kan dölja det mesta.
Den här drinken hade lagom mängd rom dock, så vi kunde med stadig hand ta oss till en vik Daniel verkligen velat åka till, eller i ärlighetens namn var Daniels systerson Melvin dagens chaufför och han tog sitt vuxna ansvar och drack en cola istället.
Livet känns oförskämt enkelt när man kan glida in med en båt och lägga till vid lunchrestaurangen.
Vi åt på Šešula, en vik på ön Šolta. För min, familjevännen Kerstin och D:s del blev det Škampi na buzaru. Här betyder Škampi havskräftor vilket jag tror är mitt favoritskaldjur. I blandningen fanns räkor och krabba också, och såsen var en klassisk med tomat, vitlök och vitt vin.
Efter lunchen skulle vi åka till en vik där jag och D varit med segelbåt, och som jag återbesökte som första stopp även på förra årets segling men när vi satte oss i båtarna hörde vi det mullra bakom bergen och vi insåg att de mörka molnen på himlen skulle bestämma hur resten av turen skulle se ut.
Vi pep iväg till Venišće istället, där D:s pappa är uppvuxen. D:s farbror och fru befann sig där så vi landade på deras terass och drack rakija som sig bör, samt åt choklad med rispuffar. Sen gick jag och D en liten promenad, han fick visa olivlundarna som tillhör hans pappa och vars små frukter gett oss olivolja som vi har i en plastflaska hemma i Stockholm. Jag påmindes om sista kvällen på seglingen (veckan när jag och D träffades), hur vi gick förbi en olivlund i Trogir och jag berättade om min stora fascination för olivolja som vid det laget var på nivån att jag lyssnade på poddar om hur man skördar oliverna och hur smakprofilerna kunde påverkas av jordsmånen. Hans ögon fick en glimt i sig, och så berättade han att de har olivträd i hans familj. Jag minns hans blick så tydligt, den blev glad och det var som vi båda kände att någon gång i framtiden kommer vi stå vid hans pappas träd och minnas denna trevande start. Sen stod vi där bland de knotiga träden och D höll om mig medan åskan slog ner i havet på håll. Det känns fint att vi nu fick stå vid hans pappas lund, och det som bara var ett frö till den stora kärleken är nu i full blom.
Efter promenaden ner för olivlunden och slänten ner till vattnet badade vi på precis den plats D badat massor på som barn. Jag blir så emotionell av sådant. Tänk hans små barnfötter som trampat ut i vattnet och alla simtag han tagit där som liten, och nu är jag där med honom. Det är något med den cirkeln som gör mig rörd, något med tidens gång på samma plats, något med tanken på hur man som barn ibland kunde fundera på hur livet skulle bli och nu finns svaret.
